Prästgatan
bär min gitarr,
skolan är slut
och jag går prästgatan fram
jag vill att du
ska förstå att jag gör åt
med all den tid
då jag är själv
du förstår nog att det blir ganska lång tid
för mig så finns det äckligt mycket tid
ett tomt fodral
för ingen frågar
ågonsin mig om min gitarr
som är så tung
den ger mig blåsor och den plågar mig
påminner mig
om att jag aldrig har gjort rätt för mig
att jag aldrig lärt mig spela på den
och du säger
att dreijer säger
gitarren är en sliten mansrelik
en symbol för patriarkatets förtryck
och jag säger ingenting, jag tittar ner
hur den vilar tungt och vasst mot mina ben
och hur fodralet matchar mina byxor fel