Jag vet inte riktigt var jag ska b탶rja 탥nstans,
orden f탶rsvinner ur min hand
Jag blir till en torrlagd klippa som 탤nnu minns havet,
bloss som magnesiumblixtar ibland
Jag minns att den vintern varit kall som ett lik,
men v탥ren fyllde oss med blod
Vi m탶ttes i korsningen bortom 탤ndh탥llplatsen,
tummen i luften, v탤rlden var god
Och jag var en kung och du var min drottning,
v탥r tron var en sovs탤ck 탥nstans l탤ngs v탤gen
Som syster och bror under broarna,
men regnet kom jag tog en t탥gbiljett,
f탶r dom sista pengarna
Var det l탤ngesen eller alldeles nyss
Jag minns inte, senast jag s탥g 탤nglarna
Han kalla sig Vito, vi for i hans Folkvagnsbuss,
han g탶mde sitt gr탤s i en skokartong
Med sin vandrande pinne i fickan och allting till salu,
han sov i sin buss och vi i en trappuppg탥ng
Han gav oss tv탥 r탥d, skratta aldrig 탥t v탤gen,
och borsta t탤nderna morgon och kv탤ll
Vi skratta och tyckte han talade i tungor och s탥,
vi var som tv탥 barn, p탥 en bordell
Och han l탤t s탥 blaserad 탤r han sa att han visste,
att inte en enda m탤nniska bryr sig
Vi svor att aldrig bli cyniker
men regnet kom jag tog en t탥gbiljett,
f탶r dom sista pengarna
Var det l탤ngesen eller alldeles nyss
Jag minns inte, senast jag s탥g 탤nglarna
Och regnet slog mot perrongtaken
som om det var sista natten innan en l탥ng, l탥ng f탤rd
Jag satt i ett f탶nster klarvaken
Och s탥g mitt t탥g komma in p탥 v탤g mot en annan v탤rld
Nej, resorna blir aldrig som man planerar dom,
fast man tror att man 탤ger varje stund
Och man flyr utan att ha l탶st ett enda mysterium,
eller d탶r av t탶rst alldeles invid en brunn
S탥 ljug aldrig och s탤g att du s탶kt mig 탶verallt
Jag vet du kan v탤gen, du kan v탤gen till min d탶rr
Sanningen ligger som en klump i din hals,
just d탤r l탶gnerna l탥g f탶rr
Och Vito f탶rsvann v탤l, jag vet inte vart 탥nstans,
allt som finns kvar 탤r bara aska och myter
Och en v탥ldtagen oskuld vid v탤gkanten
men regnet kom jag tog en t탥gbiljett,
f탶r dom sista pengarna
Var det l탤ngesen eller alldeles nyss
Jag minns inte, senast jag s탥g 탤nglarna