du drack det kalla, dunkla vattnet
som smakade ärg och gammal sten
en enda klunk i den källan
och du blir aldrig mera ren
vi var ensammast i världen
den världen rymde inga fler
vi letade upp dom mörka molnen
vi var där blixten hitta ner
kanske ljög vi hela tiden för att vinet
skulle kännas lite dyrare
och smaka lite mer
u har vi druckit av det dyraste som finns
det är inte lätt att svälja ner
och det blåser igenom hallen
har du allt som du ska ha
jag hör den stora maskinen gå igång
har å sagt vart vi ska
vi satt där tunnelbanan slutar
eller börjar om man vill
med ögon fulla av förväntan
minns du vad vi längtade till
minns du var vi ville landa
för jag har glömt det gång på gång
jag har letat efter orden
till en avlägsen sång
en natt är vi såg solen sjunka ner i horisonten
såg vi tydligt alla frågor få ett svar
stora hjärtan kom i våran väg
u kan vi räkna vad vi har
och det blåser igenom hallen...
en dag vaknar du och märker
att vi är var och en för sig
att alla dom som du fördömde
aldrig tävlade mot dig
då blir det tomt i dina händer
då står du ensam, fast i snö
du skulle hämta lite vatten
du tog dig över hela sjö
och det blåser igenom hallen...