jag hade ästan glömt ditt tegelhus
men kvällen kom med samma bleka ljus
plötsligt minns jag stanken av
min godtrohet igen
en vä som inte riktigt var en vä
ett sött och billigt vin i dyr karaff
en bitter känsla sitter av sitt straff
det blåste mellan husen
vi tog varsitt håll i snö
natten är den feta damen sjöng
sångerna blev kedjebrev man hör
är molnen hängde tunga ovanför
att lämna tystnaden och alla lögner
utanför
ett ograverat slag av vigselring
be en bö, du losar ingenting
ensamhet är kvicksand
det blir svårt att köpa mjölk
ett skämt som inte slutade som ett skämt
ett löfte om att aldrig bli som dom
ett hem som alltid måste göras om
varje gång jag blundar
växer rötter på mitt skinn
en enhet som har slutat andas in
sångerna blev kedjebrev man hör
är molnen hängde tunga ovanför
att lämna tystnaden och alla lögner
utanför
jag lämnar alla spekulationer nu
vad du beror på vet nog bara du
jag putsar på fasaden
till ett övergivet hus
innan ögonen kan vänja sig vid ljus
sångerna blev kedjebrev man hör
är molnen hängde tunga ovanför
att lämna tystnaden och alla lögner
utanför
sångerna blev kedjebrev man hör
är molnen hängde tunga ovanför
att lämna tystnaden och alla lögner
utanför