Nu sitter han och sjunger igen;
skämt ur sin skrattande dvala.
Och du ber honom tystna igen,
och låta händerna tala.
Och han ler och förvandlas som pojkarna gör,
är inget finns att teatra inför.
Och han tror han är förälskad igen.
Det är så mycket i skallen.
Men är Du säger: God natt kära vä,
står Du påklädd i hallen.
Och Du går och han krymper, som pojkar blir
små
är dom är nakna med kläderna på.
För Du
såg mer ä min fåfängs gitarr.
Du slet av en dräkt av en narr.
Och lät mina bjällror få falla.
Som nu
är teater känns ågot befängt;
i gryning är krogen har stängt
faller bjällror frå alla.
Men mörkret faller bittert igen.
Så han skrattar med ljuset.
Du gråter i tystnad igen,
med alla häxor i huset.
Och han ringer och säger; Det mörker Du ser
gör att stjärnorna märks lite mer.
Så, han sjunger sina sånger igen.
Och Du ler åt hans iver.
Och är Du säger; Det ljusnar min vä,
ja då sitter han redan och skriver:
Ljuset blir större är natten tar form,
och värmen blir mer värd i storm.
Och Du
tog del av min fåfängs gitarr.
Du skratta' med enfaldens narr;
två clowner som vråla' i natten.
Som nu
är teater känns mer relevant;
är det enda är mörkt som är sant
förstår jag dom flyende skratten.